...har farit över himlen denna eftermiddag. Så det blev Inomhusaktiviteter för mig, om man kan räkna det som aktivitet att googla på dessa två gamla ord.

Åska och Tordön är nästan synonyma begrepp. Tor är enligt asatron den gud som orsakar mullret genom att fara fram i sin vagn över himlen och blixtarna genom att slå med sin hammare Mjölner.

Vid kristendomens intåg i Sverige förekom både Kristi kors och Tors hammare som smycken att visa sin trostillhörighet. De nytillverkas och bärs fortfarande.

Nästan sjuhundra år senare troddes ännu allmänt att de stenyxor man kunde hitta i jorden var förstenade blixtar, s k torsviggar. Sådana kunde man låta mura in, lägga under trösklar eller kila in under taket som ett effektivt åskskydd, då alla ju vet att blixten aldrig slår ner två gånger på samma ställe ;-)

  Bilden på stenyxan är i Public Domain och får fritt kopieras.

Förr fanns det flera typer av skoskydd som allmänt användes när det var regnvått eller snöslaskigt där man skulle gå. Skorna hade på den tiden oftast lädersulor och var känsliga för fukt. Kanske brydde man sig ocksä mer om att hålla sina ägodelar i skick. Pampuscher, bottiner och galoscher. Orden väcker minnen.

Pampuscher var för damer. En yttersko av gummi med en klaff att knäppa på sidan och avsedda för halvhög klack. De var oftast fodrade och med en pälskant.

Bottiner (till vänster på bilden) var herrarnas variant av pampusch. De var invändigt textilklädda och försedd med dragkedja.

Galoscher var lägre, utan dragkedja och gubbigare. De täckte halva skohöjden. De "fotkondomer" av amerikansk tillverkning (till höger på bilden) som säljs nu är en blek, men funktionell kopia av dessa.

Pjäxor, Slamkrypare och Curlingkängor? Jo då, det kommer, det kommer...

Klädmodet växlar, även när det gäller vad barn ska klä sig i. För en 40-talist som jag väcker ord som Livstycke, Montydress och Plusfours gamla minnen till liv. Sådana plagg har man ju faktiskt haft. För de något yngre läsarna är det kanske bäst att förklara lite grann:

Livstycke: Tättsittande linne av stadig ribbstickad bomull, med knappar och resårband att fästa tillhörande ribbstickade beige långstrumpor med. Laxrosa eller vita för flickor, ljusblå eller grå för gossar. Bars åtminstone fram till femårsåldern för de senare, lite längre för flickor. Försvann i slutet av 1940-talet.

Montydress: Sommarkläder för gossar runt 1950, omfattande kortbyxor med uppslag samt kortärmad skjorta med bröstfickor, båda plaggen i sandfärgad bomull med vita knappar av ben. Efterapning av den ökenuniform general Montgomerys armé bar under andra världskriget.

Plusfours: Bylsiga golfbyxor i ylle med spännen under knäet. Till dessa bars rutiga knästrumpor. Kunde kompletteras med skjorta, rutig ylleväst och svart skolmössa med emblem. Namnet kommer sig av att de hade fyra tum längre ben än andra knäbyxor vilket även gav dem öknamnet "äppelknyckarbyxor", för vilket ändamål de var helt perfekta.

Till flydda tider återgår min tanke än så gärna... Jag blickar ofta och gärna tillbaka.

Idag blir det ända till den 21 juli år 356 f.Kr Det var då greken Herostratos skaffade sig ryktbarhet - och det är inte samma sak som berömmelse - genom att vara den som brände ner ett av den tidens sju underverk, nämligen det stora Artemistemplet i Efesos. Han ville att världen skulle minnas honom långt efter hans död, vilket den faktiskt ännu gör, nästan 2.500 år senare.

Varje likhet med senare händelser och personer är en ren tillfällighet...

Bilden på templet hämtad ur den danska tidskriften Frem årgång 1920-25

Vår resa norröver bjöd på många kära återseenden av ting och miljöer. På stationen i Sveg fick jag göra något jag inte gjort sedan mitt första sommarjobb för 55 år sedan på SJ, nämligen lyfta en dressin upp från skenorna. Då var det för att lokaltåget på Nynäsbanan var i antågande och dressinen skulle av spåren, nu blev lyftet i de välbalanserade handtagen bara en decimeter tills kedjan på stöldlåset tog emot.

Vid min födelsedagsresa söderut nästa sommar, tänkte jag bjuda min älskling på en dressintur, sådana lär fortfarande gå att göra på några nedlagda bansträckor. Och jag tror mig fortfarande veta både hur man trampar och bromsar en dressin.

Med rubriken menar jag inte att skälla på till mina läsare, varav de flesta (alla??) är en bra bit yngre än jag själv. Tvärtom. Ni är alla välkomna att kommentera mina inlägg. Jag har inte, åtminstone hittills, sett någon anledning att behöva godkänna era kommentarer innan de visas. På samma sätt kan ni inte godkänna mina inlägg innan de visa på min blogg, direkt synliga för hela världen. Jo, så är det. Lite provocerande, kanske, kommer här en bild, målad av Jenny Nyström - hon med tomtarna - med några barnrumpor mitt i den svenska sommaren. Jo så oskyldigt var det då, innan feministerna såg en pedofil i varje vänlig människa...

  Bilden av pappersbonaden fotade jag nyligen på samlarmuséet Lavransgården på Sollerön i Siljan

De var skåp i aluminiumplåt, en gång fyllda med förbandsmateriel, och uppsatta vid vägkorsningar ute på landsbygden. Troligen var det någon närboende som skulle hålla uppsikt över skåpet och rekvirera påfyllning vid behov. Lika troligt var att Röda Korset ansvarade. Deras symbol satt ju på framsidan. Men de har ju numera så mycket annat/andra att lägga pengarna på, eller? (ahem...) Tyvärr har jag inte någon illustration till dessa skåp, som jag inte sett på mer än 20 år, och då i delvis plundrat skick. Som gammal RK vägsamarit kan man ju börja undra...

...visar jag mer av vad jag har. Just nu gällde det brandskåp. På tidigare modeller var det ett handtag som man skulle dra ut och släppa, för att alarmera brandkåren. Detta sände en morsekod tillbaka till brandstationen, så man kunde se på brandtelegrafen var larmet kom ifrån.

Plåtat på Sundbybergs Hembygdsmuseum

Ovanför brandskåpen fanns också en röd lampa med fast sken. När den blinkade, skulle den fotpatrullerade polisen lyfta telefonluren i det nedre facket, eftersom man ville ha kontakt med honom.

Plåtat 2006 utanför Tyresö Brandstation

Baktill i skåpets övre del fanns, förutom ett reservglas också ett första förband, vilket jag visste, men inte den polis som, jämte mig, stannat vid en man på gatan som skurit sig på helt andra glasskärvor. Detta hände på den gamla goda tiden, läs: 1960-talet...