Jag tänkte inte i första hand på Hundra svenska år i SVT2, denna våta dröm för en nostalgiker, utan på matinéfilmen Dans på rosor, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg.

I en av scenerna - där man repeterar på teatern - ser jag ett välbekant föremål på väggen. Ett brandskåp. På de stora teatrarna hade man förr också en brandman på post bakom kulisserna när det var föreställning.

En dans på rosor är inte livet , även om dagens titeln på dagens matinéfilm på SVT1 försöker få oss tro det. Filmen har visats förut, men är speciellt intressant därför att bara de sista minuterna är i färg, och för att filmen har en ovanligt rik ensemble av skådespelare, dåförtiden unga såväl som gamla.

Filmen spelades in år 1954. Då är den äldste av huvudpersonerna, den legendariske Olof Winnerstrand "still going strong", men 79 år gammal. Två år senare var han död.

Mina kära minnen av Olof Winnerstrand är de två kuvertaskfat jag ärvde efter min far som ropade in dem på hans sterbhusauktion. I botten syns märken av cigarrer från glada middagar. Fast nuförtiden röker ju ingen. Stora middagar har man inte heller. Bättre förr? Döm själv!

En van radioamatör greppar nog telegrafnyckeln, eller numera oftare sin mikrofon, vid ett sånt anrop på det s.k amatörbandet bland radiovågorna. Redan långt innan mobiltelefonsnack och SMS uppfunnits, hade glada radioamatörer - du  vet väl att amatör betyder älskare - gjort sin entré. Dah-dit-dah-dit--dah-dah-di-dah. CQ som bokstavskombination, ett Seek You utsänt i världsrymden. Men bara upp till de strålningsbälten i troposfären där de svaga radiosignalerna kunde studsa ner till andra lyssnande amatörer världen över...

...är skrivmaskinen, denna mer än 100 år gamla uppfinning. Nu i datoråldern är det inte många som använder dem längre. Förutom Jan Guillou, då.

Jag skulle kunna kunna tala länge om radérplåtar, karbonpapper osv, men stannar inför tangentbordet. Ingen bild på det, men det går lika bra att titta på det du har framför dig på datorn. Tangentordningen QWERTY... har nämligen inte ändrats på alla dessa år. Från början var skälet att man inte skulle kunna skriva för fort på maskinen, så att typarmarna fastnade i varandra. Därför låg bokstäver som  brukade komma efter varandra i engelska ord, långt ifrån varandra på tangentbordet. 

...i perfekt skick var det första jag såg på parkeringen utanför porten i morse. Jag var bara tvungen att ta en bild med mobilen innan promenaden fortsatte. Bilmärke? Mja, det satt inte så mycket skyltar på den, förutom några R på bakänden. Gissar därför att den gula bilen på bilden är en Buick Riviera.

Om jag har fel, är jag tacksam för en kommentar. Gärna om jag har rätt också.

Ingen konst nuförtiden att lyssna på radio på resan. Välj Radiologgan på mobilen, stoppa lurarna i öronen, sök upp önskad radiosändare, eller låt mobilen göra det.

För den som var ute på båtsemester eller saknade el i stugan på 1940/50-talet, fanns det batteridrivna reseradioapparater att köpa. Detta var före transistorns tid. Apparaterna var stora, tunga och dyra i drift på grund av de två batterier som fordrades för att mata radiorören. Batterierna höll inte speciellt länge och kostade skjortan. De räckte kanske en sommar om man bara lyssnade på kvällsnyheterna och sjöväder-rapporten. Allt var inte bättre, billigare och enklare förr...

Morgen, morgen, lacht uns wieder das Gluck. Gestern, gestern, liegt schon so weit zuruck...

Ringer det en liten minnesklocka efter den textsnutten? Visst hade du en EP med den låten på tyska, insjungen av den tjeckoslovakiske plattcharmören Ivo Robič på den tiden det begav sig, närmare bestämt 1959. Låten gjorde sitt segertåg över Europa och kom även rätt högt på listorna i USA.

Nu kan vi som var med då, se Ivo Robič uppträda på Youtube och minnas den tid när inte alla sångtexter behövde vara på engelska.

För några år sedan - tjugofem år, faktiskt - var jag i Berlin, bodde på östsidan och skulle se mig omkring i Västberlin. Därav alla stämplarna i mitt gamla pass.

Efter dagens TV-program om berlinmuren och egna minnen från tiden och från mitt och älsklingens besök i staden i våras, finns det lite grann att berätta.

  Berlinmuren har ju rivits och försvunnit, utom på denna rekonstruerade sträcka vid muséet vid Bernauer Strasse och några andra ställen.

Från mitt tidigare besök med en grupp folkdansare minns jag att vi skulle besöka Haus der jungen Talenten i Östberlin, som hade en gratis folkdanskväll. Lite vilse frågade jag två folkpoliser om vägen, jodå, det var i palatset lite längre bort på andra sidan. Kan vi gå över gatan här, frågade jag dem på tyska. Am roten Ampel blev svaret - vid rödljuset längre upp på gatan. Att den breda gatan var avspärrad av berlinmuren hundra meter längre ner och ingen trafik fanns, var ingen anledning att ifrågasätta deras order. Så var det på den tiden...