Den konstigaste bloggrubrik du någonsin sett? Kanske det. Men jag skrattade gott när jag idag hittade ABS-sockor på Lidl för knappt 30 kronor paret.

ABS? Är inte det nån sorts bromsgrej på nya bilar? Jovisst. Anti-Blockerings-System heter det på svenska. Så fungerade de nya sockorna också. Förutom att värma fötterna var de försedda med plastpluppar på sulorna, så att man - även när det var halt på golvet - hade fullständigt grepp mot underlaget. Precis som moderna bilbromsar.

Uttrycket ABS-sockor är nytt för mig, men jag hittade några som sålde liknande sockor på nätet - men i barnstorlek och till tredubbla priset. Jag har också sett annonser från butiker med handikapphjälpmedel - även där till tredubbla priset.

En gång i tiden, för nästan 50 år sedan, fanns något som hette Sockiplast, enkla bomullssockor med plastade sulor. Det var långt före ABS-bromsarnas tid, men inte längre bort än att det finns en fansajt på nätet...

Det började för 50 år sedan med en grop i Nickel-karamellerna. Till en början bara i svart-vinbärssmaken, som förmodligen var dyrast att tillverka. Sedan blev alla de fyrkantiga karamellerna i detta 35-öres biogodis alltmer urgröpta, tills Nickel helt försvann.

En halvflaska billig whisky innehåller numera bara hälften så mycket alkohol som den gjorde ännu några årtionden tidigare. Flaskorna har blivit mindre och innehållet allt alkoholsvagare. Tror du det inte, kan jag lägga in fullständiga bevis här.

Nu har Swedish Match gett sig på portionssnuset. De minskar varje portionsprilla med 10 procent men behåller priset.

Cigarrettpaketen innehåller för närvarande 19 cigaretter (jo stinkpinnarna kan stavas på två olika sätt, båda riktiga) mot tidigare 20. I Australien hade man 25-askar...

Att efter detta diskutera vad korv, lövbiffar och många andra s k matvaror innehåller, och hur mycket man försöker lura oss konsumenter, är väl lönlöst. Vem lyssnar?

Dagens nostalgiska matinéfilm på STV1 väckte till liv några vardagliga inslag i livet på 1950-talet. På landsbygden var de flesta telefonabonnenter anslutna med tråd på stolpar till närmaste telefonstation. Det var inte koppartråd då, det förekom i undantagsfall mellan stationer på långlinjer, utan en vanlig hässjelina (måste man förklara det också?  Alltså en mjukglödgad järntråd med 1mm diameter. Hässja? Den ställning man hängde upp nyskördat hö på för att torka, bestående av trästörar nedslagna i marken med två meters lucka och järntråden spänd på 3-4 olika höjder emellan). Det var många telefonstolpar och telefongalgar med två och tre stolpar som flimrade förbi i filmen. Dock inga hässjor, eftersom det var vinter, halt på vägarna utan vägsalt och fortfarande vänstertrafik.

Lastbilarna i filmen hade "riktig" motorhuv, presenning över lasten, tradartriangel (varning för tillkopplad släpvagn?) och luderkanon. Den senare var en inifrån hytten vridbar sökarlykta. Det var mörkt på vägarna förr om vintrarna. Lyktan var bra för att lysa upp dåtidens små, icke reflekterande vägskyltar. I en scen i början av filmen figurerade den gamla Allémacken i Sveriges till ytan minsta stad, medan det ännu gick att svänga in för att tanka BP-produkter där.

Själva huset finns fortfarande kvar, numera bara som bilverkstad, trots att George Fant stod och tände en cigarett  bredvid bensinpumpen!! Det var annat förr. Ulla Sallert - som hade en stor och välspelad roll i filmen - var ung, bara 32 år. Det är länge sen, men inte längre sen än man mycket väl minns hur det var på den tiden det begav sig

I hyllan hittade jag en gammal bok som jag förmodligen fick när jag fyllde femton. Den är tryckt 1954 och alltså från den tiden då det bara var unga pojkar (som de på bilden, i skjorta, pullover och slips) som ägnade sig åt naturvetenskapligt experimenterande, medan flickorna lärde sig hur ett hem skulle skötas. Tänkvärd nostalgi på högsta nivå från den ljuva tid "då oskulden och friden tätt följde våra spår". Ur boken:

Kemiska experiment. Ett kemiskt laboratorium. Ur listan på de giftiga, frätande eller explosiva kemikalier som författaren ansåg nödvändiga för en experimenterade femtonårings kemiska försök kan nämnas: Kaliumklorat Strontiumnitrat Metalliskt natrium Kvicksilver Natronlut Svavelsyra Salpetersyra Ammoniak Jag kan inte motstå att lämna ett recept ut bokens kemiska kapitel: Framställning av jodkväve. Jodkväve är en förening av jod och kväve. Jodkvävet är explosivt, men tämligen ofarligt. Ett par små jodfjäll övergjutes med ammoniak och lämnas att torka. När det är riktigt torrt exploderar det vid beröring. Akta fingarna och framför allt skräm ej gamla personer. Vilken omtanke om oss äldre det var förr! Det var länge sen man läste sånt (obs: Ironi)

Inlägget kommer inte att handla om risken med tunna isar, utan om Alfred Nobels gamla industriområde i Stockholm. Där har nu uppmätts så höga blyhalter i marken att barn inte bör äta matjorden, enligt nyare gränsvärden.   

Förr fanns det betydligt farligare verksamhet på området; En fabrik för det stötkänsliga och explosiva nitroglycerinet, som här vidare bearbetades till den mer hanterliga dynamiten. Med erfarenhet av tidigare verksamhet inne på Södermalm när tolv personer dött i explosioner, byggde man här ett antal "friggebodar" där dynamitpatronerna tillverkades. Maskinerna i dem var helt i trä, för att inte skapa farliga gnistor. Mellan stugorna låg tjocka jordvallar för att sprida tryckvågen uppåt om det värsta ändå skulle hända. En av dessa stugor med nr 17,  finns kvar i restaurerat skick.

Men vad står det på skylten ovanför dörren? vad menas med  200 Kg. 4P.

Detta betydde att i stugan fick högst 200 kilo sprängämne och fyra personer samtidigt vistas. Detta för att minimera skadorna vid eventuell explosion. Betydligt farligare än om en nutida bebis utan tillsyn skulle smaka lite av den kontaminerade jorden.

Metalliskt bly är inte farligt att äta - några blyhagel eller så gör inget - men föreningar som blysocker och blymönja ska man vara lite försiktig med, sa man redan då. Sagt av en överlevande fyrtiotalist som i likhet med alla andra tankade blyad bensin (med tetraetylbly) i alla år. Dåförtiden var det inte så farligt, därför att ingen upptäckt att det var det - om det nu är det...

Morsesignaler per telegrafnyckel, sända ut i det okända av glada radioamatörer, långt innan Internet fanns. Rubrikens två bokstäver för allmänt anrop var C Q. med engelskt uttal "seek you". Redan då användes förkortningar som nutida SMS-are kan känna igen, som CU=See you, L8R=Later men också 73=Hejdå, 88=Puss&kram och 99=(gissa!). Nu är hela tekniken gammaldags. Men om/när all annan kommunikation är borta och varken post, radio, TV, fast och mobil telefoni eller internet fungerar, ska vi vara glada över de entusiaster som trots det kan förmedla information.

Morsesignalen Da-di-dah = K betydde på den tiden Kom, med andra ord: Nu är det din tur att säga något. Det gör det fortfarande...

Världens första kvinnliga nyhetsuppläsare i TV, Gun Hägglund, har avlidit. Hon var samtida med Olle Björklund på TV, som jag faktiskt träffade en gång. När jag läser vidare inser jag plötsligt att den tid jag tänker på är för mer än femtio år sedan, helt obekant för dagens ungdomar. En TV-kanal med några timmars program på kvällarna utom onsdag, då det var TV-fritt för att teknikerna behövde tiden för att justera det tekniska. En sådan höll faktiskt på att, med sin från länkmasten tappade skiftnyckel, slå ihjäl undertecknad praktikant på sitt första sommarjobb 1958. Men det var då...

...ligger en så kallad trojeborg, en stensatt gånglabyrint från forna tider, med ett speciellt mönster. En kopia av den finns uppförd på Skansen.

Många trojeborgar är kända främst från de nordiska länderna. Via den sinnrikt slingrade gångstigen kommer man till en mittsten. Därifrån finns bara en väg ut, nämligen samma väg som man kommit. Ingången är samtidigt utgång.

Vilken roll trojeborgarna spelat är oklart. Enligt en gammal sägen fick, vid någon hednisk ceremoni, en jungfru sitta på mittstenen och de unga männen defilera förbi. När ungmön fattat tycke för någon av gossarna, drog hon honom till sig och de två fortsatte samvaron tills hon inte var oskuld längre.

Trojeborgar, liksom kultplatser och senare kyrkor uppfördes ofta på ställen där starka jordmagnetiska fältlinjer korsade varandra. Den som är känslig för sådant, kan, med risk att falla bakåt, prova att ställa sig på mittstenen med ryggen mot ingången och blunda...