...hade en människa som offentligen betett sig som vissa deltagare i Pride-tåget uppfattats som full och/eller galen och omhändertagits av polisen för förargelseväckande beteende. Men nu handlade det inte normala fall...

P.S Flygbussarna tackar för gratisreklamen!

...må så vara. Fast min egen börs är tämligen oberörd. Däri finns bara kontanter för helgen och den kommande veckan. Aktier har aldrig intresserat mig. Egentligen är de avsedda för att skapa startkapital till nya företag. Man tecknar sig för några aktier, får aktiebrev och kan - om företaget går bra - lösa in kupongerna på aktiebrevet mot reda pengar, i bästa fall motsvarande mer än bankräntan. Så är det tänkt.

Det är inte meningen att aktier ska köpas och säljas från en dag till en annan i förhoppning om att tjäna pengar gratis. Därför har jag ingen medkänsla med dem som nu desperat försöker rädda de pengar de tidigare satsat.

I Bibeln står det: Samla inte rikedomar här på Jorden, där de förlorar sitt värde och lätt kan bli stulna. Det låter som man syftar bl.a på aktiemarknaden. Att ha pengar är att ha bekymmer. Att inte ha några, kan också vara bekymmersamt. Frågan är vilket som är värst...

I de snyftreportage vi snart kan lägga bakom oss, figurerar en förment elvaårig flicka, av konduktören uppfattad som ca 17 år gammal och avvisad från tåget i avsaknad av biljett. Barn eller vuxen?

Nästa nyhet är femtonåringen som erkänt att han slagit ihjäl en femtioårig man. Han anses inte, trots sin straffmyndighet, behöva sitta i häkte över helget, utan lär bli släppt dessförinnan. Barn eller vuxen?

År 1954, nyss fjorton år fyllda, var det min uppgift att under en resa med tåg i Europa med hjälp av kilometerstolparna längs spåret och baklänges räkning och läsning ur Baedeckers tyska resehandbok (eftersom vi åkte åt andra hållet) berätta om sevärdheter längs banan för föräldrar och syskon och samtidigt på resehandbokens kartor pricka in tre prisvärda hotell att välja på nära stationen i den stad vi skulle övernatta i. Barn eller vuxen?

Himla lärorikt var det i alla fall. Älsklingen tycker det är toppen att åka med min exklusiva enmansresebyrå. Det bjuder jag gärna på...

...men man ska väl ha en egen biljett - OCH DET HAR DU". Ett svagt eko från förr i mitt minne. på den tiden när små tjocka biljetter av brun kartong gällde på hela svenska folkets järnväg, tryckte man under 1950-talet upp gratisbiljetter till medföljande barn, som tyckte det var häftigt att konduktören nöp hål i dem också (biljetterna, alltså ;-) med sin tång.

Ovanstående ord, i rubrik och ingress, är allt jag minns från den töntiga versen som stod på baksidan av dessa gratisbiljetter. Kommer du ihåg mer eller har sparat något exemplar från tiden, så hör av dig. Oj, nu hittade jag precis en bild av framsidan på en sådan biljett. Säg det som inte finns på Internet...

Bild från Inger Maryissas blogg

Visst hade det varit bra om "elvaåringen" haft en sådan, apropå veckans uppförstorade pseudonyhet...

Jag hoppas förstås att skrivlusten - och du, käre läsare - återvänder redan i morgon. Men just ikväll verkar det vara omöjligt att få ihop något. Naturligtvis skulle jag kunna ta ett gammalt inlägg och fräscha upp det. Favorit i repris, du vet, men som ordspråket säger:

Om en skribent kopierar andra är det inte så farligt.

Det är när han börjar kopiera sig själv det är läge...

Förr fanns det flera typer av skoskydd som allmänt användes när det var regnvått eller snöslaskigt där man skulle gå. Skorna hade på den tiden oftast lädersulor och var känsliga för fukt. Kanske brydde man sig ocksä mer om att hålla sina ägodelar i skick. Pampuscher, bottiner och galoscher. Orden väcker minnen.

Pampuscher var för damer. En yttersko av gummi med en klaff att knäppa på sidan och avsedda för halvhög klack. De var oftast fodrade och med en pälskant.

Bottiner (till vänster på bilden) var herrarnas variant av pampusch. De var invändigt textilklädda och försedd med dragkedja.

Galoscher var lägre, utan dragkedja och gubbigare. De täckte halva skohöjden. De "fotkondomer" av amerikansk tillverkning (till höger på bilden) som säljs nu är en blek, men funktionell kopia av dessa.

Pjäxor, Slamkrypare och Curlingkängor? Jo då, det kommer, det kommer...

Om man ska använda kraftuttryck utan att svära, passar rubriken utmärkt, som du snart ska bli varse.

Min promenad på gatan längs staketet på andra sidan järnvägen i förmiddags hejdades av en civilklädd man i jeans och T-shirt. Du får inte gå här, sa han, och förklarade vid min förvånade min att det skulle sprängas. Nåväl, en sprängsalva som går snett kan skicka stora och små stenar över sin omgivning, så vi hukade båda bakom grannhusets skyddande gavel.

Tut-Tut-Tut-Tut. Korta signaler betyder "Skott kommer". Efter en ovanligt hög knall och ett dito stendammsmoln blåstes faran över med en lång signal och jag kunde gå vidare. Jobbarnas kommentarer efteråt var inte så rumsrena, men betydde i stort sett samma sak som i rubriken.

På väg tillbaka, när stendammet lagt sig, tog jag denna bild av sprängningen.

Förresten, vad brukade man förr i tiden ropa till varning, och i vilken ordning, när det skulle sprängas?

Här ska tändas! - Tänt var det här! - Eld i berget! - (PANG) - Kom igen!

De orden och den ordningen vill jag minnas. Har jag fel?  Hur vill du minnas?

Klädmodet växlar, även när det gäller vad barn ska klä sig i. För en 40-talist som jag väcker ord som Livstycke, Montydress och Plusfours gamla minnen till liv. Sådana plagg har man ju faktiskt haft. För de något yngre läsarna är det kanske bäst att förklara lite grann:

Livstycke: Tättsittande linne av stadig ribbstickad bomull, med knappar och resårband att fästa tillhörande ribbstickade beige långstrumpor med. Laxrosa eller vita för flickor, ljusblå eller grå för gossar. Bars åtminstone fram till femårsåldern för de senare, lite längre för flickor. Försvann i slutet av 1940-talet.

Montydress: Sommarkläder för gossar runt 1950, omfattande kortbyxor med uppslag samt kortärmad skjorta med bröstfickor, båda plaggen i sandfärgad bomull med vita knappar av ben. Efterapning av den ökenuniform general Montgomerys armé bar under andra världskriget.

Plusfours: Bylsiga golfbyxor i ylle med spännen under knäet. Till dessa bars rutiga knästrumpor. Kunde kompletteras med skjorta, rutig ylleväst och svart skolmössa med emblem. Namnet kommer sig av att de hade fyra tum längre ben än andra knäbyxor vilket även gav dem öknamnet "äppelknyckarbyxor", för vilket ändamål de var helt perfekta.